Möt tre forskare!

| |

Liisa Tolvanen, Erik Hulander och Stina Bodén har alla valt att gå forskarutbildningen. Här delar de med sig av sina erfarenheter och ger råd och tips till alla som själva är intresserade av att forska.

Liisa Tolvanen, leg dietist med specialistkompetens inom obesitas, KBT-terapeut, Doktorand. Överviktscentrum, Akademiskt Specialistcentrum, Region Stockholm.

Vid vilket universitet genomför du din forskarutbildning?

– Institutionen för medicin, Solna, Avdelningen för Klinisk Epidemiologi vid Karolinska Institutet.

Vad är ämnet för ditt avhandlingsarbete?

– Det handlar både om viktnedgång och viktuppgång. Jag har studerat erfarenheter av stöd från vård, familj och vänner hos dem som återtagit sin vikt efter bariatrisk kirurgi. Jag har också utforskat vilka erfarenheter och upplevelser dessa patienter har kring viktåtertagandet. Vad gör det svårt för dem att hålla den lägre vikten? Utöver detta har jag i en epidemiologisk kohortstudie studerat hur tidigare viktminskning kan vara associerat med död av alla orsaker, kardiovaskulär dödlighet och cancerdödlighet. I min sista studie har jag tittat på hur tidigare viktminskning är associerat med självkänsla och ätbeteende hos ungdomar (16–25 år) med obesitas när de söker vård på en specialistmottagning. Avhandlingsarbetet är i hög grad kliniskt relevant, vilket är viktigt för mig.

Varför påbörjade du en forskarutbildning?

– Jag blev klar med min dietistutbildning redan 1996 vid Uppsala universitet så det är väldigt länge sedan. Jag arbetade som klinisk dietist och tyckte specifikt att patienter med obesitas var en intressant grupp att arbeta med. Dock fanns det många utmaningar i behandlingsarbetet där jag kände att jag behövde öka min egen kompetens för att bättre kunna möta patientgruppens behov. Så jag började vidareutbilda mig. Jag läste olika kurser på avancerad nivå, studerade till KBT-terapeut och tog en masterexamen inom folkhälsovetenskap. Ju mer jag lärde mig desto fler frågeställningar uppstod det i mitt huvud. När jag sedan fick möjlighet att börja på forskarutbildningen var det en självklarhet att tacka ja. Jag vill speciellt rikta ett tack till min huvudhandledare, docent och överläkare Ylva Trolle Lagerros, som visat mig vägen till forskningen. Jag vill även tacka min arbetsgivare, Akademiskt Specialistcentrum i Stockholm, som gett mig möjligheten att kunna kombinera forskning och patientarbete.

Vilka har varit de mest positiva respektive negativa delarna hitintills i utbildningen?

– Det mest positiva har varit att få fördjupa mig i det ämne jag brinner för och att kunna bidra till bättre vård för patienter med obesitas. Jag hoppas verkligen att min forskning kan vara en pusselbit i det arbetet. Att få kombinera patientarbete med forskning har varit viktigt för mig. Det är tillsammans med patienterna många och viktiga forskningsfrågor uppstår. Det är svårt att komma på något direkt negativt, men ibland kan saker ta överraskande lång tid.

Om du skulle ge några råd till en dietist som funderar på att påbörja en forskarutbildning, vad skulle det vara?

  • Yrkeslivet är långt och det går bra att börja forska även senare i karriären.
  • Hitta ett projekt som verkligen intresserar dig.
  • Bilda ett nätverk med andra doktorander (gärna dietister).
  • Forskning är ett teamarbete och medförfattarna/handledarna är guld värda.
  • Tålamod och uthållighet kommer vara dina bästa vänner.

Erik Hulander, klinisk näringsfysiolog, medicine doktor, dietistmottagning klinisk nutrition vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Avd för reumatologi- och inflammationsforskning vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.

Vid vilket universitet genomförde du din forskarutbildning och när disputerade du?

– Göteborgs universitet, april 2018 – juni 2022.

Vad var ämnet för ditt avhandlingsarbetet/titel på din avhandling?

– Nutritional impact on health in patients with Rheumatoid Arthritis.

Varför påbörjade du en forskarutbildning?

– Det var faktiskt primärt ett intresse för att gräva djupare inom ämnet nutrition och relevanta biologiska utfall vid reumatiska sjukdomar, men även ett generellt intresse inom inflammation och relaterade komorbiditeter.

Sedan jag skrev min master och fick arbeta i Blomhoff-gruppen med inflammationsmarkörer vid prostatacancer (professor Rune Blomhoff vid Oslo universitet) har jag haft lust att arbeta mer med forskning. Jag har nog faktiskt aldrig haft så roligt inom yrket som när jag skrev min master – för första gången gjorde vi ju något på riktigt!

Om du skulle ge några råd till en dietist som funderar på att påbörja en forskarutbildning, vad skulle det vara?

  • Håll rutiner och ta vara på livet utanför forskningen, arbetet kan lätt äta upp väldigt mycket tid.
  • Välj ett ämne du brinner för/är intresserad av och/eller handledare du har förtroende för.
  • Ge inte upp – fortsätt söka möjligheter även om du blivit antagen vid första ansökningen.
  • Gör en plan för dina doktorandstudier och stäm regelbundet av progressionen; ha i åtanke att kliniska studier brukar ta längre tid att genomföra än vad man först planerat, det sker nästan alltid saker på vägen som du inte kan påverka, men det löser sig!

Stina Bodén, Leg dietist, Medicine Doktor, Dietistmottagningen, Östersunds sjukhus, Region Jämtland Härjedalen.

Vid vilket universitet genomförde du din forskarutbildning och när disputerade du?

– Jag gjorde min forskarutbildning vid Umeå universitet 2015–2020 där jag även läste grundutbildningen 2002–2004. Utan att det var planerat så gick det faktiskt 10 år från det jag tog dietistexamen till det jag skrev min magisteruppsats som också ledde mig in på forskarutbildningen kort därefter.

Vad var ämnet för ditt avhandlingsarbete/titel på din avhandling?

– Ämnet var onkologi inom Medicinska fakulteten vid Umeå universitet. Titeln på min avhandling är “Inflammation and risk of chronic diseases with a focus on colorectal cancer and the impact of dietary patterns”.

Varför påbörjade du en forskarutbildning?

– Mitt första jobb som dietist direkt efter grundutbildningen var ett vikariat för dietisten Lotta Lock Tornell vid Hälsouniversitetet i Linköping där jag hade rollen som koordinator för en internationell diabetesstudie där professor Johnny Ludvigsson ledde arbetet för Sveriges del. Tack vare det jobbet fick jag snabbt en inblick i forskningens värld, intresserade mig för forskningsfrågorna samt mötte många begåvade och duktiga forskare och dietister från andra länder. Insikten om att jag ville forska tog jag sedan med mig, men på grund av olika val i livet, inklusive det faktum att det vid den tiden jag tog dietistexamen inte kryllade av dietisttjänster, gjorde att det tog mer än 10 år innan jag blev antagen doktorand.

2012 flyttade jag med min familj från Östersund tillbaka till min hemstad under några år. Inför flytten bestämde jag mig för att jag skulle skriva min magisterexamen direkt efter min andra föräldraledighet. Projektet jag tog mig an handlade om att undersöka ett kostindex framtaget av andra forskare i syfte att kunna mäta den inflammatoriska effekten av kosten. Uppsatsen ledde till att jag anställdes som doktorand och kunde genomföra en forskarutbildning parallellt med att jag merparten av doktorandtiden arbetade kliniskt som dietist på Östersund sjukhus.

Vilka har varit de mest positiva respektive negativa delarna i utbildningen?

– Den mest uppenbara positiva delen av forskningen är forskningen i sig och den otroliga stimulans det ger att verkligen få grotta ner sig i ett specifikt ämne. Jag har nog alltid gillat att studera så därför har det passat mig. Det är också väldigt roligt med alla möten med andra människor som det fört med sig. Jag har tack vare forskningen träffat så otroligt intressanta och kunniga personer, både nationellt och internationellt. Faktum är att jag gång på gång i vardagen kan bli så energifylld av möten med kollegor både internt och externt. Jag upplever att det finns en extra stor entusiasm och glädje till sitt arbete i forskarvärlden.

Det finns en del negativa delar också och den första jag personligen tänker på är att arbetstiden aldrig räcker till. Det blir tyvärr mycket kvälls- och ibland även helgjobb och det är ju inte alltid positivt när man har familj och andra intressen. En annan negativ del är den ekonomiska. Det innebär tyvärr inte per automatik högre lön att disputera som dietist, beroende på var du har din anställning. Jag vet att det ser olika ut på olika ställen i landet, om du är anställd som klinisk dietist eller har forskning i tjänsten.

För mig som den enda disputerade dietisten i en liten glesbygdsregion finns det tyvärr inte mycket utrymme för löneförhandling. Detta trots att jag direkt efter disputation sökte och fick en så kallad ”karriärtjänst” vilket innebär 50 procents tid för forskning i min anställning. En annan sak som rör ekonomi är den ständiga kampen för forskningsmedel och all tid som måste läggas på att skriva ansökningar.

Om du skulle ge några råd till en dietist som funderar på att påbörja en forskarutbildning, vad skulle det vara?

  • Hitta ett projekt som intresserar dig, då blir det roligare att lägga all tid på det. Ta reda på så mycket som möjligt om projektet, handledningen och förutsättningarna i allmänhet innan du kliver på för det kan variera en del.
  • Relationen till dina handledare är viktig så det är bra att du tidigt känner att personkemin stämmer.
  • Förbered dig på mycket jobb och se till att skapa rutiner för din egen skull så att du inte drunknar i arbete. Det är viktigt med pauser och att göra andra saker i livet än att bara forska.
  • Om du kör fast, det kan vara i stort och smått, våga fråga om hjälp. Dina handledare är där för att just handleda dig och det brukar också finnas andra forskare runt om med olika kompetenser som du kan nyttja och lära dig av. Inga frågor är för dumma.
  • Sist men inte minst, ha kul! Trots mycket jobb så är det mycket roligt som kommer med forskningen.

Text: Ingrid Larsson, näringsfysiolog, docent Sahlgrenska universitetssjukhuset, Göteborgs universitet

Föregående

Utsatthet och ohälsa vanligt vid blandmissbruk

Gränsvärden för PFAS i mat

Nästa